Jag hatar att få upp den där tanken ''varför just jag?''
 och utan svar lägger jag all skit på mig själv när jag vet innerst inne
 att det egentligen inte var pga mig allt startade. Men ändå så lever
 dom där skulkänslorna inom mig och det börjar bli som en tung vana.

 På morgonen när jag vaknar och slår i huvudet, så tänker jag på dig.
 När jag går till skolan och försöker lära mig, så tänker jag på dig.
 Då jag roar mig på kvällarna och dricker, så tänker ja på dig.
 Men när jag vill prata om dig, sätta upp kort eller i alla fall på nått säga
 visa att jag också har en pappa så tappar jag lusten totalt och vill bara
 rymma så långt att du inte kan nå dig in i mina tankar.
 
 Det är inget som påverkar mig en gång i veckan eller tillfällen då du
 nämns. Jag lider med det varje dag, vilket jag också gjort i snart halva
 mitt liv och jag ser ingen utaväg just nu, hoppas bara på att du en dag
 ger tillbaka mig det du tog ifrån mig. självkänslan